Polisen meddelar att man gripit några av Usama Bin Ladens släktingar.

De personer som nu sitter i säkert förvar är Usamas mor, Marme Laden och de två bröderna,

Choko Laden och Remu Laden.

I lördags kväll tillfångatogs även hans syster Pinaco Laden.

Nu spanar man efter kans kusin Sal Laden och hans senile farfar, Varfanvardet jag Laden...

När jag var på väg till centrum ringde Nasrin och frågade om vi skulle till Friskis & Svettis.

Jag hade egentligen ont i min kropp att  jag funderade starkt på att säga nej, men så kom jag på att det var dans idag, det vill jag ju gå på, har till min stora skam bara varit där en gång sen i våras. Så efter att jag hämtat ut mitt paket gick jag till apoteket, smärtlindring och kosttillskott och på med dansskorna! :-)  

Kul som faan var det, man jag kom knappt hem pga ont i foten...:-)

Nästa dans är på lördag förmiddag, I´ll be there!

Det damp ned en avi från posten.

Jag hade fått ett stort paket. Först blev jag förvånad för jag väntade mig inget, men sen såg jag att jag var tvungen att betala så då förstod jag att det var en beställning jag gjort för länge sen. Nu hade jag glömt vad det var och var väldigt nyfiken.

Så jag trampade iväg till Pressbyrån för att hämta ut mitt paket.

Väl hemma öppnade jag paketet bara för att bli sååå besviken.

Först och främst hade jag beställt ett två par olika påslakanset, inget av dem kom.

Båda var dessutom slutsålda så jag skulle inte få dem senare heller.

Sen hade jag beställt jättefina julgardiner. Dom var i kanallängder och för att dom skulle bli fina så fick man beställa ett par gråa kanallängder till som man skulle ha i bakgrunden. Endast bakgrundsgardinerna kom, vad jag nu skulle ha dom till, gardinerna var också slutsålda.

Sen kom ett tidningsställ som jag hade beställt, det kommer jag att skicka tillbaks nu, i ren protest.

Jag kommer inte att beställa något från Jotex igen!  

Dom värsta dagarna på länge. Det har varit ett helvete på jobbet, jag har varit helt slut, mest i kroppen.

Har knappt orkat lyfta tekoppen på kvällen för mina armar har värkt...

Tack och lov för Tisdag = ledig!

Gårdagens roast hade en gäst, Cecilia Frode, för sista gången hoppas jag...

Hon var helt malplacerad.

Istället för att roasta kvällens huvudperson som var Markoolio, gick hon på hela konceptet och i synnerhet Petra Mede, som jag anade surnade till men höll god min.

Efter Cecilia var det dock Petras tur att entra talarstolen och hon sopade golvet med Cecilia.

Faktiskt, Petra roules!!

Ett litet axplock i Petras svar på tal:

http://www.kanal5play.se/klipp/play/roastpaberns_ceciliafrode

På helgerna vet man att det alltid är  folk i skogen.

Det är det alltid och är vädret dessutom fint mycket folk i skogen.

Idag när jag och Athos gick där mötte vi som vanligt en massa joggare och andra hundägare.

Det slog mig att det inte var så många som det brukar vara.

Detta ändrades dock när jag blev kissnödig och bestämde mig för att gå bort från stigarna och upp i skogen.

Där var dom! Hela Saltsjö-Boo hade gått offroad och fanns nu bakom varenda dunge.

Typiskt!

När man för en gångs skull vill kissa ute, så går det inte.

Annars är man helt ensam när man går upp i skogen, men inte idag.

Jag har sagt det förr, jag säger det igen: Gud har humor!

Och ja, jag hann hem...

... en kvinna hade varit gifta i 30 år och bestämt sig för att återuppleva sin bröllopsresa och åkte till Florida där de hyrde en lägenhet. På morgonen vid frukostbordet efter en het natt tittade kvinnan ömt på sin make, med lidelse, och sa:

-Vet du, det bränner lika mycket i mina bröstvårtorna på mig när jag ser på dig nu, som för 30 år sedan!

- Inte så konstigt , svarade mannen, den ena hänger i teét och den andra ligger i gröten!

För ca ett år sedan kom Flora till jobbet.

I morgonstressen hade hon halkat i trappan hemma i huset och kanat på rumpan.

Nu på jobbet var hon alldeles öm.

Under dagen så tilltog smärtan, man såg på henne att hon hade ont.

Jag frågade om hon inte skulle gå och röntga sig istället, men hon ville avvakta.

Dagen efter var smärtorna nästan synliga i hennes ansikte.

Jag och några till sa åt henne på skarpen att springa iväg till röntgen för särkerhetsskull och kolla så inget var brutet.

Flora gav med sig och gick till röntgen. Den visade inga frakturer men en tumör.

Tyvärr var den elakartad och en kamp mot cancern hade börjat för Flora.

Vi trodde att hon skulle vinna den, hon var så stark, hade sån levnadslust och var inte alls färdig med sitt liv.

Vid några tillfällen var hon förbi jobbet, och sa alltid: "Kom hem till mig och fika, Dina"

Och jag svarade alltid: "Ja, det ska jag!"

Det hände aldrig.

Innan jag gick på semester stötte jag på henne i centrum.

Hon såg lite medtagen ut, jag frågade hur det var med henne och hon berättade att vid en efterkontroll så visade det sig att hon hade metastaser på ett mycket olämpligt ställe och att dom inte skulle ta bort dem därifrån. Hon hade opererats för sista gången och nu fick det gå som det gick.

T om då, trodde jag att hon med sin livsglädje och viljestyrka skulle vara med oss flera år till.

Jag skämdes att jag fortfarande inte varit hos henne och tyckte att vi skulle samla till blommor, då skulle jag få ett skäl till att ta mig hem till henne.

Många var med på det. Men dagen innan jag och Giovanni hade bestämt att åka och köpa blommor och åka hem till henne visade det sig att hon åkt in på sjukhus.'

Jag kunde inte åka dit då hon var infektionskänslig och jag jätteförkyld.

Nu är hon död.

Nu samlar vi igen.

Och nu kommer alla att vara där hos henne.

Tyvärr har hon ingen glädje av oss nu.

Jag tror jag kan prata för flera när jag säger att vi känner oss som skit!