Igår hade jag hela dagen inbokad.

Förmiddagen hade jag bokat in med Rosie, hon skulle komma över för att vi skulle planera en liten avstickare med jobbet.

Efter det var det utvecklingssamtal kl 15:00 hos Oliver.

Kl. 17:30 var det föräldrarmöte i Mias skola.

Jag var laddad eftersom det blev lite tumultartat när vi två veckor innan skolstart fick veta att skolan inte kommer att ligga i Sickla den här terminen utan i Liljeholmen. Plus en massa annat.

Jag mötte upp den enda föräldern som jag känner bra, Patrik, Simones pappa.

Vi var lite tidiga så vi satte oss och tog en kopp kaffe.

Tiden gick, ytterligare en mamma kom.

Vi väntade lite till, nu var kl halv så vi gick mot klassrummet.

Fyra föräldrar kom allt som allt?!

Var är alla?!

Det hade bara varit jag och Patrik som svarat på kallelsen, så fröken visste inte heller varför inte alla kom.

Bryr man sig inte?

Jag tycker inte heller föräldrarmöten alltid är så himla latjo, men det är min skyldighet att gå.

Faktiskt, det är alla föräldrars skylldighet att gå!

Underbart, genialiskt!

Jag är full av beundran.

Nu är det inte så att jag tycker om brott, men det här var som tagen ur en film.

Och oavsett om dom åker fast  så tycker jag det är 10 - 0 till dem. :-)

Jag hör Gunde Svan  i mitt huvud.

När jag slutade "arbeta" i söndags var det enda jag hade kvar att vaxa golvet i vardagsrummet.

Hänga upp gardinerna i fönstrena igen och ställa blommorna på plats.

Men dom skulle upp efter det att golvet var vaxat.

Jag beslöt mig för att göra det på måndag, igår alltså, eftersom jag skulle vara hemma sjäv då.

Men igår medans jag drack mitt morgonkaffe, så ringde min kusin Martin, han ligger i separation och var lite down så han ville komma över.

Och efter det gick hela min planering åt skogen. Och jag hade verkligen planerat minutiöst igår.

Så idag bara måste jag hinna ikappt, det som jag skulle göra igår och det jag ska göra idag.

Just nu väntar jag på att vaxet ska torka i vardagsrummet så jag kan ställa tillbaks möblerna.

Skynda, skynda...

Jag började med det tristaste, vardagsrummet.

Jag dammade listerna, tvättade gardinerna.

Tog ut mattan och tvättade den.

Putsade fönsterna.

Tog ut blommorna i duschrummet och duschade av dem.

Innan det hade jag hunnit skaffa oss en ny micro, som gick sönder för ett par veckor sedan, handlat och tagit ut Athos på en långpromenad i skogen.

Vad gjorde resten av min familj undrar ni säkert?

Mickes dator havererade igår, så han har varit paralyserad sedan dess.

Och mina barn, dom har ett liv...       

Oscar Wilde skrev en kortroman om "Spöket på Canterville".

Det handlar om en amerikansk familj som flyttar in i ett slott där slottets tidigare ägare, Lord Canterville spökar.

I en utav salarna, jag tror det var biblioteket, finns en blodfläck, den går inte att tvätta bort sägs det.

Hur dom än försöker så finns fläcken där på morgonen.

Vi har något liknande här i vårt hem...

Vår tidigare vardagsrumsmatta hade en ful ovana att vecka sig i ena kortänden. Ca 15 cm in på mattan blev det ofta ett veck som var irriterande men man kunde lätt trampa ut den.

En kväll när jag skulle sätta mig soffan så fanns "bucklan" är på mattan igen, så jag stampade på den, som jag brukade. Det blev lite bättre.

Kvällen efter när jag skulle gå till soffan, så kände jag när jag ställde mig på mattan att den var bucklig.

Jag sa till Micke att nu måste vi skaffa oss en ny matta för den här hade gjort sitt, den gick inte att släta ut längre.

Och demostrerade det med att stampa på bucklan som inte riktigt ville försvinna.

Ett par dagar efter det kom Micke gåendes på den och märkte av bucklan.

Han trampar på den och lyfte sedan på mattan.

Där låg en död mus....

Så jäkla äckligt, och platt var den... :-/

Snabbt drog jag mig till minnes att några dagar innan, sent på kvällen, hade Frasse kommit in och jamat sådär som han brukar göra när han har något i munnen.

Jag hade slängt mig upp ur sängen för att jaga ut katten igen, men när jag kom ut i hallen så stod Frasse där utan något, men han såg lömsk ut.

Musen hade tydligen inte varit död, utan sprungit och gömt sig, sen hade jag kommit på dagen och stampat ihjäl den... :-(

Ialla fall, vi slängde bort musen och gjorde rent. Men det blev en fläck kvar och hur mycket vi än putsar så går den ej bort. Precis som fläcken på Canterville, där lorden hade blivit mördad...

En påminnelse om mord, alltså...

Idag när jag storstädade i vardagsrummet och lyfte bort den nya mattan så blev jag återigen påminnd.  

Hur många gånger kommer jag att få höra det tro när jag åker ner till min släkt...?

Efter en vecka med Yvonne har det blivit endas vegetariskt för min del, eftersom hon är vegetarian.

Och på den veckan så märkte jag hur mycket bättre jag mådde, i kroppen, allstå.

Och jag har ju aldrig varit någon sådär riktig köttmänniska, sån som Micke och Max, Sakis och min pappa, dom anser sig inte ha ätit mat om rätten inte innehåller kött.

Någon form av kött varje dag vill dom ha. Så trist.

Jag kommer nog aldrig kalla mig vegetarian. Jag känner mig själv, kommer säkert fuska en del gånger.

Och kyckling kommer jag fortfarande äta.

Och jag kan äta grytor som kokats tillsammans med kött, men jag kommer inte äta köttet.

Idag sa jag det till min familj. Ingen jubel då dom fruktar att dom kommer att få äta mer vegetariskt..

Så Micke tog saken i egna händer och bestämde att ikväll blev det porterstek...

Själv kommer jag att äta pasta med tonfisk och pepparrot.

   Under dom här sex åren som vi har haft Athos har jag många gånger undrat vad han är bra på.

Han har noll vaktinstinkt.

Han har noll jaktinstinkt.

Han är inte graciös.

Att få honom att göra konster är bara att glömma.

Han är alltid så glad att han påminner om en tok.

Förvisso har han noll i rädsla och väjer inte. Men även det på gott och ont.

När vi går i skogen och han får syn på rådjur, så springer han gärna fram för att hälsa, men när dom springer iväg så struntar han i dem.

Han påminner lite om Ferdinand (tjuren), han är ofta i sin värld.

Men det finns något som får igång Athos.

Som får honom att bli som galen och stänga av öronen.

Ormar.

Det är som fan flyger i honom varje gång han ser en orm.

Han bara måste fånga den.

Och det är inte så att han inte har fått sig ett bett så att han inte vet att dom är farliga.

Tvärtom, han fick sig ett hugg mitt på skallen för några år sedan och han mådde jättedåligt, men har det hjälpt?!

Ibland får han tag om ormen, det är bara det att han kommer springandes med den till mig, och jag har ormfobi...!

Så även idag. Jag måste skrika halsen av mig och stampa flera gånger för att få hans uppmärksamhet efter att vi sett ormarna... Jäkla hund!

Idag var jag och Mia ute i skogen med Athos.

Det är inte för intet som det kallas ORMinge leden.

Det kryllade av dem idag.

För ett par år sedan hade det räckt att jag hade sett en på håll så hade jag vänt om hem gråtandes.

Men se på mig nu, jag står en meter ifrån och fotar! :-)

Vi såg först en Kopparorm.

Mia lyfte upp den, men jag hann inte fota förrän hon tappade den, den vågade hon ta i men minsta lilla spindel som kommer i hennes närhet måste dö...

Sen såg vi en Huggormsunge. Den hade nyligen ätit för den var sååå tjock på mitten, det syns om man kan förstora fotot. Säkert var det den lilla döda näbbmusen som låg på sigen tidigare.

Men nu var han så mätt och tjock att han knappt kunde röra sig, men ettrig och envis var den. Och inte alls förtjust i Athos.

Och så såg vi grodbebisar...

Jag trodde dom, gordorna, bara la en "kull" per år, men jag såg tidigare i sommras att det fanns smågrodor igen och nu igen...

Dom är söta när dom är små. Inte så söta att jag vågar ta på dem, men Mia...