Först och främst vill jag börja med att tacka alla mina vänner för all empati och omtanke ni visat i min plågsamma situation.

Jag är rörd! *not*

Så, eftersom ingen ville trösta pyret, mig, så ringde jag till den person som alltid finns där, alltid är beredd att trösta och alltid förstår, mamma....

När jag berättat min historia för henne är hon alldeles tyst.

Efter ett par sekunder säger hon, och jag hör att hon håller tillbaks skrattet:

- Det fanns möjligtvis ingen som filmade det där...?

Vem behöver fienden????