Jag kan tänka mig att det bloggas frenetiskt om allas våran Michael Jackson.

Det är det som domenerar radio just nu. Michael Jackson-kavalkader på nästan alla kanaler.

Och jag kan förstå det, han var stor.

Jag hörde om hans bortgång redan kl 6 på morgonen då jag vaknar till radion.

Men av någon anledning chockades jag inte. Natruligtvis tyckte jag det var tragiskt, som jag tycker med alla människor som går bort för tidigt, men inte mer än så.

Jag minns när prinsessan Diana dog. Jag var uppe vid sextiden då också, Oliver hade vaknat och ville ha sin flaska. Jag satte på TV:n för att sätta honom framför barnprogrammet så jag kunde lägga mig i soffan och småslummra när en textremsa högst upp förkunnade att hon hade gått bort.

Jag trodde att jag läst fel. "Det måste ha varit prinsessan Lilian dom menade, inte Diana". Jag satte mig upp i soffan och läste ordentligt med ögonen öppna; jo, det stod Diana. Jag blev chockad.

Men inte nu. Inte den här gången.

 Kanske var det för att hans liv var ett stort drama som man inte fick något riktigt grepp om. Var det inte en massa hyschpysch så var det just drama och spekulationer som präglade hans person.

Han var nog skygg. Men jag tror han även var väldigt självcentrerad så han bidrog mycket själv till dom stora rubrikerna. Ramljuset blev nog ett tvångsmässigt måste för hans egoexistens. Jag menar, kan man inte få till ett riktigt stor album så kan man få feta rubriker i alla tidningar som håller dig vid liv. (ops) Men ni försår nog vad jag menar.

Han slog stort med "Thriller" och för han blev det inte bara en hit, det blev även en livsstil.

Frid över hans minne.

Någon gång i livet måste man ha sett den.

Och det var precis vad vi gjorde igår, jag, Micke, Sus och Staffan.

Med korgar packade med sallad, bröd, vin, kaffe och kakor styrde vi kosan mot Vällingby slott och parkteatern.

Jag måste erkänna, det som jag trodde skulle bli tungt och långsamt visade sig vara väldigt roligt.

Men man var tvungen att hänga med. "Figgaros bröllop" i en mordern tappning. Faktiskt mycket sevärd!

Någonstans mitt i började jag och Sus att skratta.

Vi försökte få med oss fyra på ett bra kort.... Det sket sig.

Men här kommer dom som var bäst. Med det inte sagt mest sevärda..

Tack för en mycket trevlig kväll!