För ett par dar sedan kom ett brev från pliktverket. Jag tog för givet att det var till Max så jag la det i hans "brevlåda".

När han såg det undrade varför han fått ett till sånt brev?

Jag tittade på det och såg då att det var inte till Max, det var till Mia.

Senare samma dag ringer Mia hem, jag berättar för henne att hon fått brev från pliktverket om mönstring.

-Jag?! frågar hon

- Ja, sa jag

-Jag?! säger hon igen, nu lite mer irriterat

- Ja du! säger jag igen road över hennes reaktion

- Har dom skickat brev till mig om militärtjänst?! Det var det dummast jag hört! Ska JAG göra militärtjänst?! Finns det inga män i det här landet, det är för fan deras jobb?!!

Mia skek nu, jag skarattade... Jo, hon är nog min dotter iallafall....:-)

Micke tyckte att om  vi hade den åsikten då skulle han slippa stå i köket igen..

- Visst, älskling, sa jag. När du börjar försörja hela familjen och jag inte behöver jobba mer, då ska du slippa stå i köket...

Det där min åsikt och jag skäms inte för den!

Kvinnor är och bör vara kvinnor och män bör vara män...

Med det är det inte sagt att vi inte kan göra det den andra kan, men vi är olika och bör ha våra "platser. "

En man ska öppna dörren åt sin kvinna och betala på restaurangen, annars är han ingen man i mina ögon...

Sen är det ju så att om båda jobbar så måste båda hjälpa till i hemmet.

Jämställt- Ja

Könslöst- *urk*

När jag träffade Micke för dryga sex år sedan var han "typisk svensk", eller rättare sagt parodin på en "typisk svensk" var Micke persionifierad.

Man ska inte tala högt, man ska inte fråga privata saker, man ska vara punklig, man gör inget väsen av sig, man är bra  och man är korrekt, man är också det populära svenska ordet, lagom.

Och Micke var allt det. Det enda som han gjorde spontant var att nysa.

Jag är inte sån, eller rättare sagt, jag var inte sån.

Idag, så värdesätter jag punklighet. Jag är i tid och surar när andra kommer försent. Och jag uppskattar lagom, jag vet inte om det är Micke som färgat av sig eller om det är min ålder...

Sen vet jag inte om jag har ändrats så mycket pga Micke, jag var en älskvärd person redan från början...;-)

Micke å andra sidan...

Jag är så stolt över honom.

Han var trots allt mannen som, skämdes för allt jag gjorde och försvann ur blickfånget.

Som tex när vi var i Norrtälje, första julen vi skull fira tillsammans, ute på landet. Vi hade varit och julhandlat på Coop och när vi kom ut så såg vi att dom sålde julgranar. Dom som handlat för 500 kr fick en julgran för 100 kr istället för 300 som dom kostade.  Vi hade handlat för över 1000 kr så jag sa att vi skulle köpa en gran. Men vi var fullpackade och hade inte takräcket på bilen så vi skulle inte kunna ta den. Men jag tyckte att vi skulle fråga om vi visar upp kvittot idag så kunde vi komma tillbaks imorgon och hämta granen. "Aldrig!" sa Micke "skäm inte ut dig nu, kom istället, 300 kr är inte så mycket!"

(Han har aldrig levt själv med tre barn som jag har, och han jobbar inte inom vården)  Så för mig är 200 spänn ganska mycket för att bara kasta iväg..

"Men jag kan väl fråga?" tyckte jag och gick mot gubben som sålde granarna.

*poff* sa det och Micke hade försvunnit.

Naturligtvis kunde han lägga undan en gran till oss, inga problem.

När jag väl hittade Micke satt han i bilen i mörkret så ingen skulle se honom. Och jag behöver väl inte säga att jag fick gå fram och hämta granen dagen efter...

Det var då.... Idag prutar han värre än en arab!

Igår köpte vi en sänggavel och två sängbord som ursprungligen kostade 7700 kr, som var nedsatt till 5000 ca och när han var färdig betalade vi 2000 kr!

Jag är så stolt över honom! ;-)