...Åsnan.

Gud sa till åsnan:

-Du är en åsna. Du ska slita och släpa dagen lång och bli kallad dum i huvudet. Du kommer att leva i 20 år.

Åsnan svarade:

- Usch då, det låter inte som något bra liv. Kan vi inte säga att jag bara skall leva i fem år?

Gud accepterade åsnans förslag.

Sen skapade Gud hunden.

Gud sa:

-Du skall kallas hund, leva ett liv i underkastelse, äta rester från middagsbordet och vakta huset. Du skall leva i 35 år.

Hunden sa:

Ojdå, det blir kanske inte så roligt. Kan jag inte få bli bara 15 år istället?

Gud accepterade hundens förslag.

Därefter skapade Gud papegojan.

Gud sa:

-Du skall kallas papegoja. Du kommer att sitta i ett hörn och upprepa allt som sägs, till stor irritation för alla. Du kommer att bli 75 år gammal.

Papegojan undrade.

-Det låter väldigt enformigt... Kan vi inte säga bara 50 år?

Gud accepterade även papegojans förslag.

Till slut skapade Gud mannen.

Gud sa:

- Du är en människa, en man! Du ska ha ett bra liv. Du är klok och intelligent, så du kommer att bestämma här i världen. Du ska bli 20 år!

Mannen svarade:

- Det låter som ett riktigt bra liv, man kan det inte vara lite längre?

(Nu visar mannen för första gången prov på sin intelligens...)

- Kan jag inte få de där 15 åren som åsnan inte ville ha, de 20 åren som hunden tackade nej till, samt de 25 åren som blev över från pappegojan också?

Gud accepterade mannens förslag.

Därför lever mannen ett härligt liv tills han blir 20 år. Sen gifter han sig, för att slita och släpa i 15 år och bli kallad dum i huvudet. Sedan får han helt underkasta sig den övriga familjens behov, leva på rester från bordet och vakta huset i 20 år. De sista 25 åren av sitt liv sitter han i ett hörn och upprepar allt folk säger, till stor irritation för alla i sin omgivning....

Visst är dom underbara, dom där moments som man känner "fyfan vad jag är bra!"

Jag hade ett sånt för en stund sedan.

Min handled är värre än någonsin, pga brutet ledband, men jag ska åtgärda det 1 juni. Men det betydde att jag inte kunde jobba som jag borde idag.

Micke hade inte heller heldag utan jobbade fram till lunch bara.

Han tyckte att vi skulle spendera dagen tillsammans när vi nu hade tid.

Vi kunde antingen ta en tur med MC:n eller så kunde vi packa en picknickkorg och så kunde jag följa med honom till skjutbanan....*jippi* *gäsp*

Som den goda sambon som jag är drog jag till med en nödlögn, vi kvinnor får göra det, och sa att jag hade mycket att göra och kunde tyvärr inte...

Och faktiskt så gick jag och fixade lite här och var i morse, tills kl blev 11:00 och jag kände att jag behövde en tupplur.

Jag hann inte mer än slå upp ögonen en timma efteråt förrän jag hör Mickes motorcykel dundra på gården.

"Shit!" Jag hade inte klätt på mig än!

Så fort som jag hoppade upp ur sängen, klädde på mig, fixade håret och bäddade sängen skulle gjort varje brandman grön av avund.

Det var inga 1.30 minuter där inte!

När Micke väl öppnade dörren hade jag dessutom fått tag på ett gäng handdukar som jag tvättat och vikt och stod vid garderoben för att lägga dem på plats.

Han anar inget, tycker att jag är jätteduktig. Den dan en man överlistar en kvinna.... kommer lika torligen sammtidigt som Mohammed kommer att återfödas av en man... ;-)

Idag var jag uppe med tuppen, strax innan fem vaknade jag.

Vet inte om det är stressen inom mig som har satt igång.

Nu är det en vecka kvar till Max studenten, tre dagar kvar till mamma kommer, fem dagar kvar till jag ska till handkirurgen, ingen dag kvar att börja städa, sätta igång och planera vad som ska inhandlas till Max studenten. Jäkla unge, det märks att han är sin fars son. För ca en månad sen gick vi igenom inbjudningslistan, dvs närmsta släkt och vänner. Jag frågade honom då hur många av hans kompisar skulle komma? "Högst 3-4 sycken", fick jag till svar. Häromdan sa han att det kommer minst 20 till...?!

Vi är redan 25, är han dum eller?!

Men det är klart, jag kan också hålla håv på andras bekostnad...:-)

Men jag är glad för hans skull ändå, för han har fått jobb direkt efter skolan och lägenhet i slutet på sommaren. Spännande! Både för han och för mig.

Och så måste jag klippa håret också...*suck*

Nä, nu ska jag sätta lite fart på min minsta, Oliver, han ska till skolan...