För många år sedan brukade jag och Sus täval med olika killar längst nynäsvägen. Det blev tillsist så att ryktet spred sig och olika killar åkte och leta efter våran bil på kvällarna, eller rättare sagt Sus bil.

Det var lite canonballrun över det hela.

Men det var som sagt många år sen.

Igår, när jag som vanligt cyklade till jobbet, tyckte jag mig höra ett "öööhh".

Först brydde jag mig inte så mycket, jag cyklade på i lugnan ro. Men när jag började känna mig förföljd så vände jag till sist på huvudet.

I en svart cityjeep satt ett gäng grabbar i 20-årsålern.

Retsamt höll dom samma tempo som jag samtidigt som dom tittade, skrattade och rörde sig till musiken som spelade högt ur deras högtalare.

Jag tittade på dem och log tillbaks. Min första tanke var att ignorera dem, men så fort jag försökte med det så pockade dem på min uppmärksamhet.

Jag tittade på dem igen, log och tänkte "Do you wanna play? Let´s play!!

Och jag började öka farten, vid det tillfället kom vi i höjd med Centralfiket och nedförsbacken började. Jag ökade växeln på min cykel och började trampa nedför backen, dom hängde på.

Strax innan Skurubron fick dom rödljus och var tvungna att tvärbromsa.

Jag vände på huvudet och hånflina till dem där jag dundrade fram i världens fart, tills jag såg att jag inte bara kom till en korsning med rödljus jag med, dom håller på att lägga nytt asfalt där också.

Jag ställde mig på bromsen, vid det här laget har jag sån hög fart att det går inte att få stopp på cykeln, bakpartiet går som en fiskfena åt vänster och höger, jag glider fram, flyger över trottoarkanten, skumpar fram i det ojämna väglaget, stegrar upp för nästa trottoarkant och kommer till början av skurubron, där det går uppåt...

Vid det här laget hade dom fått grönt ljus och börjat rulla igen.

"To the end!" tänkte jag och trampade på upp för backen, över skurubron, och där den slutar kommer en nerförsbacke och våra vägar skilljs åt.

Jag låg hela tiden en billängd framför dem. Och vid nedförsbacken i slutet sträckte jag upp armarna segeraktigt i luften så dom skulle se att jag vann!

Sus, du kan vara stolt, jag höll vår fana högt!

Efter den turen märkte jag att min cykel saknar en eker, mitt "sittpart" är ömt, min treväxlade cykel är numera automatväxlad, den slår om när den vill och hur den vill.

Men jag vann! Och, Sus, vår fana svajar fortfarande på toppen! ;-)