Den första natten i galgen är värst.

För mååånga år sedan var vi tre vänner som höll ihop väldigt tajt. Jag, Sus och Niclas. Niclas och jag låg i separation på var sitt håll för att sen bli lyckliga singlar. Men under den jobbiga perioden som var då så var vi tre varandras stöd och faktiskt också lycka. Ja, precis, när jag tänker tillbaks på den tiden, minns jag inte att den var jobbig utan en mycket trevlig period i mitt liv och det endas pga Sus och Niclas, för att vi hade så himla kul mitt i allt kaos.

Eftersom jag och Niclas var singlar så kunde jag och han flamsa mer än Sus, och det gjorde vi och Sus var inte alltid sååå road av oss. (Det var hon, men hon skulle aldrig erkänna det ;-) )

En dag när vi var i stan, jag och Niclas, så hittade vi ett kort, ett grattiskort, som vi sa att när Sus fyllde jämt så skulle vi köpa DET kortet för att det var så bra!

Någonstans på vägen skilldes våra vägar, Niclas gick en annan väg bort från oss. Jag la inte så mycket energi på att sakna honom utan tänkte att han var en period i mitt liv och vi i hans.

Livet ändras och så gör många vänner också, utan att det egentligen har hänt något utan man skaffar sig nya där man är.

Nåväl, han var inte längre någon del av mitt liv och ingen jag täkte på så mycket heller utan allt har bara rullat på.

Tills i fredags. Jag var på stan för att inhandla diverse hjälpmedel till en blivande gammal dam, Sus, när jag snubblade över DET kortet igen...

Jag hade glömt bort det, men när jag såg det kom minnet tillbaks.

Minnet om den roliga tiden, när jag och Niclas stod och gjorde oss roliga över att vi hittat KORTET till Sus.

Jag höll det i handen, glad att det fortfarande fanns kvar, men då faktiskt saknade jag för första gången Niclas. Jag köpte kortet, men det kändes inte som samma sak när inte han var med. Det här var ju våran grej, inte min. Allt det roliga som var runt det kortet fanns liksom inte där när han inte var med.

Och för första gången på sex år kan jag uppriktigt säga att jag saknar honom som faaan.