Jag hade glömt hur det var. Att vara korthårig alltså. Att vakna varje morgon och se ut som Johnny Rotten (sexpistols) är inte kul. Och det är inte bara och kamma ner det, nej, mitt hår har volym. Massor av volym! och när man dessutom har petat i skum eller vax i det är det kört! Man måste duscha och börja om från början...:-(

Det gick åt skogen redan första dan efter jag klippt mig, dvs lördag. Jag jobbade morgon då och vaknade för sent.

Fick något så när ordning på framsidan, men baktill såg jag ut som en stolt tupp!

Och tro nu inte att jag ska lägga in ett kort av mig på morgonen.... Än så länge är jag fortfarande en respekterad medborgare i detta samhälle...

Oliver ringde mig på jobbet idag och lät chockad. Jag kunde inte riktigt höra vad han sa från början. Det enda jag hörde var: ...hmhmhmh...pappa död...

Till slut lyckades jag uppfatta att Filips pappa var död. Mankan?! Aldrig! Han levde ju i torsdags!

Men i lördags gick han bort. Helt ofattbart. Stackars Filip! Den enda tryggheten han hade i livet var just Mankan, och nu finns han inte mer.

Min pappa gick bort när jag var 36 år och jag tyckte det var hemskt. Vad ska då inte en tolvåring tycka?!

Och jag själv, jag har hela kvällen gått och tänkt om jag kunde ha gjort något? Något bättre eller något annurlunda... Men det kunde jag ju inte. Jag tog ju medvetet avstånd från den familjen emmelanåt för att jag inte orkade med dem. Vad för slags vän gör det mig? Men jag orkade inte virvla runt i Mankans medberoende. Åsas grava missbruk och dessa stackars barn. Så ibland var jag tvungen och bryta. Dra mig därifrån för jag visste inte vad jag skulle göra med all min frustration. Men jag borde kanske inte varit så svag. Jag borde kanske stått på mig, och stöttat Mankan bara för stöttandets skull..?

Jag vet inte. Spelar ju ingen roll nu.

Men man tänker  ju; är man bara en god medmänniska i situationer som man kan behärska?

Isåfall är man nog inte så god människa som man tror att man är trots allt...

Jag hoppas det finns ett Nagiala och att Mankan är där, för är det någon som är värd att komma dit så är det han.

Vila i frid.

Det finns en i varje familj. En som är tvär, inte vill inställa sig i ledet, ska ha allt på sitt sätt, är högljud. I våran familj heter han Frasse.

Det här var vad som väntade mig mitt i natten efter ett toalettbesök. Och det är inte bara att flytta på honom. Han använder näbbar och klor för att försvara sitt revir. Tur för han att jag är så fäst vid honom...

Det här är något jag skulle gjort för länge sen! Men nu är det gjort. Har klippt bort allt hår. Känns jätteskönt.

Var på favoritsalongen salong 2.under och jag har aldrig gått besviken därifrån. Det gjorde jag inte den här gången heller. Hon borde ha tagit liiite kortare, men hon vågade inte. Annars brukar det vara så att frissan klipper minst fem centimeter kortare än vad man har tänkt sig. Iallafall, såhär blev det.

Alla som fallit offer för hormonerna vet att det finns dagar under månaden då allt en man behöver göra är att öppna munnen så har han satt sitt liv på spel. Det här är en behändig guide som borde vara lika vanlig som körkortet i plånboken hos varje make, pojkvän, sambo eller övrig bättre hälft:

FARLIGT: Vad blir det för mat idag?

SÄKRARE: Kan jag hjälpa dig med middagen?

SÄKRAST: Vilken restaurang vill du äta middag på?

FARLIGT: Ska du ha det där på dig?

SÄKRARE: Åh, vad du ser bra ut i brunt.

SÄKRAST: Wow! Vad snygg du är!

FARLIGT: Varför är du så irriterad?

SÄKRARE: Kan det vara så att vi överreagerar?

SÄKRAST: Här får du 500 kr.

FARLIGT: Borde du verkligen äta det där?

SÄKRARE: Vet du, vi har massor av äpplen.

SÄKRAST: Vill du ha ett glas vin till det där?

FARLIGT: Vad har du gjort hela dagen?

SÄKRARE: Jag hoppas att du inte har stressat ihjäl dig idag.

SÄKRAST:  Jag har alltid älskat när du har den där morgonrocken!

I lördags var det 70-årskalas. En gamal vän till familjen fyllde år. Jag hade lovat att hjälpa till med maten, vilket resulterade i stress hela lördag dag. Iallafall. Vi kom tillfesten, en halvtimma försenad, men ingen blev sur för det, dom flesta var ju greker och kunde därför inte säga något eftersom dom är likadana.

Det var en mycket trevlig fest, med mat och dryck och dans. Många ur det "gamla gänget" var där. Sådana som mina föräldrar umgicks med när jag bodde hemma och festade med. Och då slog det mig att pappa var borta, han fattades. Han skulle varit där! Men jag slog snabbt bort tanken på honom eftersom den alltid slutar i tårar...*suck*

Efter det så dansade vi väldigt mycket. Tills vi åkte hem faktiskt.

Och för dom som känner Georgos, han är sig lik trots sina 70 år! :-)