Vi får alla sota för våra synder heter det ju.

Man talar också om bra och dålig karma.

Idag får jag betala för min "synd". Den var att jag var en dålig kompis till Mankan.

Jag har jobbat i helgen och igår och såg fram emot idag. Jag är ledig, solen skiner och jag ska på Max´studentmiddag.

Var på en långpromenad med Athos, kommer in sätter på en kopp kaffe och plockar fram kläderna jag ska ha på mig ikväll. Telefonen ringer.

Det är Kalle, Mankans bonusson, som undrar om Filip kan bo hos oss ett par dagar. Mamma är inte kapabel att ta hand om Filip och nu vill soc. omplacera honom och allt är kalabalik.

Det var lite det här jag fruktade. Att åka på Filip. Jag tycker jättebra om honom, det är inte det, men jag känner inte som jag har förmågan att ta hand om en så psykiskt trasig pojke just nu.

Men, jag tycker heller inte att soc gör rätt heller just nu att mitt i "röran" ta Filip från sitt hem, med sin mamma och bror, när han just mist sin pappa. Hans hem ger ju honom ändå någon form av trygghet.

Dom skulle ha väntat ett tag tills allt har lagt sig.

Men nu är han här, lilla Filip, mer uppskakad än någonsin och rädd att polisen ska hämta honom och köra han till ett barnhem.

Alla vuxna runt Filip springer runt i cirklar och skriker. Jag försöker stå still med Filip men blir bar snurrig i huvudet. Vet inte heller riktigt vad som händer runt om mig. Vågar inte släppa Filip. Han mår så dåligt som ingen 12-åring ska behöva må.

Jag måste försöka ta djupa andetag. Just nu kan jag inte göra så mycket. Ska ju iväg. Får se till att Filip har det tryggt för stunden om sig och imorgon får jag försöka bena ut vad som gäller....

Jag märkte att mina gummistövlar var slut och sa att jag måste gå och köpa nya. På vägen hem från centrum pratade jag med Micke i mobilen och han frågade mig om jag hade hittat stövlar, (ett måste när man har hund).

Och jag svarade: Ja, fast det blev inga vanliga gummistövlar, det blev stövletter.

Natruligtvis visste han inte vad stövletter var, han är från Åkersberga.

Så när jag kom hem visade jag honom dem.

"Det där är ju galloscher!" utbrister han.

Först skrattade jag men sen började jag tänka efter. Jo, visst är det galloscher.

Galloscher... låter lite mera chickt än gummistövlar...

Jo, fasiken, gummistövlar hör hemma på landet, när man ska ut och mocka bland djuren.

Galloscer, eller stövletter för all del, hör till stan. När man ska ut på promenad e d.

Galloscher låter mer uppklätt. Jag ska börja säga galloscher!

På kvällen skulle jag och Mia ut med Athos, när vi gick längst gatan frågade jag vad hon tyckte om mina nya galloscher? Och hon svarade:

Vad fan är galloscher för nå´t?!

Dumma unge! Såg hon inte att jag hade något nytt på fötterna?! Och alla vet väl vad galloscher är?! .... Eller...?