TO DO IS TO BE

Sokrates

TO BE IS TO DO

Platon

DO BE DO BE DO

Sinatra

Blygsamhet kallas ibland felaktigt dygd. Det är mer en känsla än en egenskap. Den är en form av rädsla för dåligt rykte.

Vi sitter och tittar på film hela familjen i lördags när vi hör ett jädrans liv från tvättstugan.

Vi har återigen, för tiotusende gången, fått besök av Fulkatten.

Det är en katt som någon en gång tog till sig och sedan tröttnade på och nu driver han vind för våg. Det har han gjort dom sista 3-4 åren.

Det är tufft där ute för en katt och livet har inte varit lätt för honom, det är en okastrerad hane, och han ser ut därefter.

En gång i tiden har han säkert varit en fin katt. Men inte nu. Nu är han en ful katt.

Och denna katt har hittat hit. Vi har kattlucka. Han är frusen och hungrig.

Men förra året, efter flera blodiga strider med Frasse, kattluckor som flög all världens väg, revirkiss på min matta i tvättstugan, så tröttnade jag och ringde till Nacka kommun.

Nja, först ringde jag runt till katthem, ingen ringde tillbaks. Sen ringde jag till polisen som rekomenderade mig att ringa katthemmen. När jag sa att jag redan hade gjort det så frågade dom mig om jag tyckte att polisen skulle avsätta resurser till att försöka fånga en katt? Och jag vill ju inte tära på polisens redan ansträngda resurser så jag sa nej.

Men efter ytterligare några skvättar kattkiss och några catfights hade jag verkligen fått nog.

Så jag ringde Nacka kommun, som gav mig nummret till kommunens viltvårdare. Dom kom hit med en fälla som dom skulle lura i katten i. Eller dom gav den till oss så vi skulle försöka fånga den. Men hur vi än gjorde, hur många tricks dom än försökte lära oss lyckades Fulkatten få i sig maten utan att gå i fällan. Han är smart också, mycket smart!

Så smart så jag började tänka att det inte är meningen att katten ska dö. Vilket var det den skulle om viltjägaren hade fått tag i den.

Har man lyckats äta god mat i 10 dagar, som var lagt på olika sätt, och klarat sig, då är det meningen att man ska leva.

Så jag har inte varit på Viltjägaren, som hade hämtat sin fälla inför sommaren, sen dess.

Men nu har han börjat visa sitt fula tryne här lite för ofta. Samtidigt som jag är jäkligt trött på honom tycker jag också synd om han.

Vart kan han leva ett gott liv, utan att komma i konflikt med våra katter?

Så om någon vill ha en smokefärgad blandraskatt, så vet jag vart det finns en gratis.

Annars kan Ljussjön förvänta sig en ny invånare till våren....

Första feberfria dagen på, ja, jag vet inte hur länge...

Jäklar vad sjuk jag har varit. Och jag som hade sett fram emot Alla hjärtans dag och allt.

Låg och kokade i feber då. Jag försår att äldre människor vaccinerar sig mot influensan, det fanns tillfällen när jag bad om att få gå över till andra sidan för att få ett slut på mitt elände.

Men det är tur att jag har så många runt om mig som kunde ta hand om mig, så som jag gör med dom när dom är sjuka...

Den enda som kom in till mitt rum varje morgon och frågade hur jag mådde var Oliver, som f ö också var sjuk, han frågade om jag ville ha någon frukost eller ha något att dricka.

Det är karma... Jag har daltat med honom, han daltar med mig...;-)

Pappas födelsedag.

Många pussar och kramar.

/Dina

Idag när vi kom hem från Brisak frågade Micke mig när dom lagade gatulampan som är utanför vårat hus, fast på andra sidan vägen. "Den har aldrig varit trasig." sa jag. Den har lyst hela tiden.

För en stund sedan var jag ute på sista kvällspromenaden med Athos, och det slog mig då att jag såg. Jag såg gatan en bra bit fram, allt verkade så upplyst. Och visst var det så! Ända sen vi flyttade in i detta område för ca 4,5 år sen har gatubelysningen varit så vag att man knappt har märkt att den varit tänd. Det har liksom inte gjort någon skillnad om man inte stod direkt under lampan. Men nu såg jag hela vägen, nästan. Underbart! Det var på tiden! I synnerhet när vi har en skog på ena sidan om vägen och det gör inte området ljusare direkt. Jag har aldrig varit speciellt mörkrädd, men jag har tyckt det har varit lite obehagligt när jag kommit hem sent på kvällen. För att citera Gert Fylking: Äntligen!

Vi är hemma och sjuka idag. Det var vi igår också. Men eftersom jag börjar känna mig lite bättre och därmed rastlös satte jag igång att småplocka lite här hemma.

Oliver kom ut ur sitt rum med sitt täcke i ena handen tittade på mig och sa lite anklagande:

"- Jag tycker verkligen du borde ta och fixa den här. Allt är ju huller om buller i den."

Klartext: Täcket hade korvat sig i påslakandet.

Jag tog den, skakade den rakt, och gick in och bäddade hans säng.

Samtidigt som jag sa till mig själv: "Varsågod! Det är du som gjort han sådan!"

Och det är det ju. Han är nr 3 av 3 så det är klart att han är bortklemad. Bebisen..!

Det enda jag kan trösta mig med är att hans fru, när och om han får någon, heter Berit, kör långtradare, har svart bälte i karate och lider av hormonrubbningar...

Jag vill vara med när Oliver talar om för henne vad hon "borde göra"...

Moahahaha...;-)

För länge sen, när Sarah bodde här, brukade vi åka ner till Ica Maxi och handla. Där hade dom en speciell nougat som vi alltid köpte. Och efersom vi inte bara är mammor utan själviska sådana också, så åt vi upp alltihopa på hemvägen.

Men en dag var dom plötsligt borta. Puts väck, försvunna, borttagna ur sortimentet. Hur vi än letade kunde vi inte finna dem. Inte i någon affär. Sarah finkammade även Söderhamn i jakten på den nougaten. Men, nej, ingenstans fanns den att finna.

Tiden gick och vi började inse att vi hade ätit den för sista gången.

Tills idag. Jag och Micke åkte en snabbis till Brisak, och eftersom jag inte hade varit där på länge så ville jag slänga ett öga runt i affären.

På väg till kassorna tittade jag på vad för godis dom hade, och där! Längst ner i en hylla låg dem.

Eftersom Micke redan hade gått förbi kassorna och var på väg till bilen, så kastade jag mig ner, fick tag i ett packet, sprang i slalom mellan hyllor och människor och hamnade först i kassan. Betalade den och öppnade innan jag ens fått tillbaka växel.

Åt upp hela paketet själv, ja, minus en bit som jag var tvungen att dela med mig till Micke.

Föruom det så åt jag upp hela paketet på vägen hem. Och Sarah, jag tänkte på dig hela tiden! ;-)