För tre år sedan gick Harris bort. Harris var en vän till min familj. En man som jag känt så länge jag minns. Harris var gift med Aulikki. När Han gick bort så pratade jag och Aulikki ofta i telefonen och sa att vi måste träffas snart. Det var tre år sen. Vi har pratat i telefonen lite titt som tätt och sagt att "vi måste träffas snart". Och tiden gick. Och mitt samvete blev sämre och sämre. Aulikki påpekade hur ensam hon känner sig och jag lovade komma och hälsa på snart. Sen blev det sådär pinsamt så jag började ringa med längre mellanrum. 

Vid jul ringde Aulikki och sa att hon brytit lårbenet och kan inte gå. Hon hade det jättetråkigt eftersom hon bor på tredje våningen utan hiss.

Allt var bara blä tyckte hon och jag tänkte för mig själv att NU måste jag åka och hälsa på henne. Imåndags ringde hon och sa att hon hade tillfälligt färdtjänst och undrade när vi kan träffas. Vi bestämde idag då jag inte börjar förren kl 16.

Kl 10 imorse plingade det på dörren och Aulikki stod där.

Det var trevligt. Vi pratade gamla minnen, lite skvaller och känslor. Och så om döden. Plötsligt var kl så mycket att färdtjänsten kom och hämtade henne och jag liftade med till jobbet.

Att det ska vara så svårt att få arslet ur vagnen och ta sig från pungt A till pungt B?!

 Nä, istället går man och drar på det i absurdum så man får dåligt samvete istället. Och till slut undviker man nästan den personen för att det bara känns jobbigt.

När ska man lära sig? Måste man ha färdtjänst för att träffa folk. för mig är det säkert 25 år dit. En del av dom jag "måste" träffa lever inte då.

Det här är också en sak jag måste bli bättre på.

Jag kommer snart att ha en lista som Earl och bocka av mina måsten.

Det slår mig. Jag kommer på saker jag måste förbättra med mig själv. Lagom till min död är jag en utomordentligt bra människa!