Men tyvärr är jag ingen sjöman. Och havet gör mig skakis.

Vi har pratat länge om att åka Ålandsbåt. Själv hade jag gärna åkt när det är vackert väder, men det passade tydligen bättre nu.

AnnaMaria fyller 17 år på lördag och ska ha tjejmiddag. Micke och jag är inte bjudna. Vi ska hålla oss borta hela natten men var välkomna hem igen vid 06-tiden, enl Mia.

Vilka fan i våran ålder orkar festa till kl 6-7 på morgonen?! Och orkar man det så åker man inte hem utan direkt till intensivvårdsavdelningen för eftervård dom kommande två dagarna.

Och eftersom vi hade så "tråkig" Allahjärtans dag så tyckte vi att det passade bra nu.

Men eftersom jag inte är en vän av havet, iallafall inte såhär års, blev det en 24-timmars till Åland.

Ser fram emot det! Det känns lite konstigt också. Det är den första "resan" Micke och jag gör ensamna, utan barn.

Jag hoppas jag ska kunna koppla av och njuta och inte sitta och bita naglarna och undra hur det är hemma. Hur mina små änglar har det utan MIG... Skrämmande tanke. :-)

Känner mig lite som Armstrong när han tog dom första kliven på månen. "Ett litet steg för mig, men ett stort steg för mänskligheten".

Fast tvärt om för mig, då! :-/ *ler*